Historiska  förklaringar


Redan långt före de ”gamla” grekerna grubblade man efter förklaringar på stjärnorns tindrande.  Ja, frågan om varför stjärnor blinkar torde i själva verket vara ett av mänskighetens allra äldsta vetenskapliga problem.  Men inte förrän på 1600-talet insåg man att stjärnors tindrande uppstod uppe i jordens atmosfär.

    Australiska aboriginer  (kanske 10.000 f Kr):

  ”Det vi ser som stjärnors tindrande är det fladdrande skenet från fjärran lägereldar hos de människor som bor uppe i skyn.”

Den förmodligen äldsta kulturen på jorden är den hos Australiens urinnevånare, aboriginerna, vilken har en obruten tradtition som går kanske 40.000 år tillbaka.  Aboriginerna tolkade stjärnors tindrande som det fladdrande skenet från fjärran lägereldar hos människor som bodde i skyn, kanske deras förfädrar.


    Aristoteles  (ca 340 f Kr):

  ”Planeter är närbelägna och vår syn når ut till dem med sin fulla kraft: de tindrar inte.  Fixstjärnor är alltför avlägsna och deras stora avstånd får vår syn att vackla.”

Speciellt förbryllande var förhållandet att stjärnor tindrade men däremot inte planeterna.  Den grekiske filosofen Aristoteles sökte förklara detta med att planetarna var tillräckligt närbelägna för att ögonens syn skulle nå ut till dem med full styrka.  På den tiden föreställde man sig nämligen att synen gick ut från ögonen (som en slags radar), och denna synkraft kunde ju inte nå ut hur långt som helst.  (Och än i våra dagar lever uttryck kvar som ”hur långt kan man se”.)  Detta var innan man förstått att synfunktionen bygger på ljus som utifrån kommer in i ögat.


    Tycho  Brahe  (ca 1580):

  ”Den enorma rymden ut till stjärnorna deltar i himlens dagliga  rörelse.  Detta gäller inte för planeterna och därför tindrar de inte heller.”

Den skånske astronomen Tycho Brahe utvecklade en egen världsmodell, där han placerade jorden i fixstjärnesfärens centrum.  Runt jorden kretsade månen och solen, och sedan planeterna kring solen.  Tycho menade att eftersom fixstjärnesfären, tillsammans med den enorma rymden ut till den, var stadd i snabb rotation kring jorden, borde detta leda till oregelbundenheter i stjärnljuset, dvs scintillation.  Planeterna rörde sig inte på samma sätt och tindrade därför inte heller.


    Johannes Kepler  (ca 1610)

  ”Stjärnors tindrande är en äkta förändring i deras ljusstyrka och  färg. Venus tindrar, men inte Månen, vilket bevisar att Venus verkligen är variabel.”
 

Kepler var lärjunge till Tycho och tolkade inte bara dennes observationer utan gjorde vissa egna.  Venus lyser klarast bland planeterna och man kan ibland se den kasta en skugga.  Kepler såg det flimrande ljuset från Venus som lyste in i ett mörkt rum, men noterade också att månljus inte flimrade på samma sätt, varur han drog slutsatsen att han upptäckt verkliga variationer i strålningen från Venus.


   Robert Hooke  (ca 1660)

  ”... dessa kraftiga scintillationer nära horisonten är inte lika raska som stjärnornas mildare blinkningar nära zenit.  Den sanna orsaken ... härrör från böjning eller flerfaldig refraktion av dessa ljusstrålar inuti atmosfären."

Robert Hooke var en av sextonhundratalets mest framstående experimenterande och observerande vetenskapsmän.  Att han i dag inte är speciellt känd kan delvis bero på att han var ovän med sin inflytelserike kollega Newton.  Hookes mest kända verk är Micrographia, utgiven i London år 1665, som utgör en detaljerad beskrivning och analys av naturvetenskapliga observationer.


   Isaac Newton  (ca 1700)

  ”Stjärnors tindrande måste uppstå antingen inuti ögat eller i luften.  Eftersom effekten försvinner i teleskop, måste den uppkomma i atmosfären.  Teleskop bör därför placeras på de högsta bergstopparna.”

Det var främst Isaac Newton som spred insikten att stjärnors tindrande uppstod uppe i jordens atmosfär (och inte, som man annars ofta hade förmodat, inuti människoögat).  Han noterade att scintillationen inte längre kunde observeras i teleskop och drog den korrekta slutsatsen att, om man skulle undvika jordatmosfärens störningar, borde astronomiska observationer utföras från de högst belägna bergstopparna.


Modern tid

  Under modern tid har många andra sökt formulera teorin för stjärnors tindrande (scintillation).  T ex gjorde (den senare nobelpristagaren) Subrahmanyan Chandrasekhar en del försök på 1950­talet, dock utan att lyckas.  Det var först efter 1960 som en tillfredsställande teori kunde formuleras.  Då hade man åstadkommit en korrektare beskrivning av luftens turbulens, dvs lagarna för hur stor andel av luftoron som fördelas på olika stora luftvirvlar.  Temperaturen i luften är inte alltigenom konstant utan olika virvlar eller ”bubblor” kan ha temperaturer som skiljer sig med kanske några hundradels grader gentemot omgivningen.  Ljuset bryts något annorlunda i luft av olika temperatur och en observatör på marken som betraktar stjärnor genom en turbulent luftmassa som blåser förbi, kommer att se hur de tindrar.


    Astronomi i Lund

Sidan framställd av Dainis Dravins (dainis@astro.lu.se).  Updaterad JD 2.455.775