Australiska aboriginer (kanske 10.000
f Kr):
Australiska aboriginer (kanske 10.000
f Kr):
”Det vi ser som stjärnors tindrande är det fladdrande skenet
från fjärran lägereldar hos de människor som bor uppe
i skyn.”
Den förmodligen äldsta kulturen på jorden är den
hos Australiens urinnevånare, aboriginerna, vilken har en obruten
tradtition som går kanske 40.000 år tillbaka. Aboriginerna
tolkade stjärnors tindrande som det fladdrande skenet från fjärran
lägereldar hos människor som bodde i skyn, kanske deras förfädrar.
Aristoteles (ca 340 f Kr):
”Planeter är närbelägna och vår syn når ut till
dem med sin fulla kraft: de tindrar inte. Fixstjärnor är
alltför avlägsna och deras stora avstånd får vår
syn att vackla.”
Speciellt förbryllande var förhållandet att stjärnor
tindrade men däremot inte planeterna. Den grekiske filosofen
Aristoteles sökte förklara detta med att planetarna var tillräckligt
närbelägna för att ögonens syn skulle nå ut till
dem med full styrka. På den tiden föreställde man
sig nämligen att synen gick ut från ögonen (som
en slags radar), och denna synkraft kunde ju inte nå ut hur långt
som helst. (Och än i våra dagar lever uttryck kvar som
”hur långt kan man se”.) Detta var innan man förstått
att synfunktionen bygger på ljus som utifrån kommer in i
ögat.
Tycho Brahe (ca 1580):
”Den enorma rymden ut till stjärnorna deltar i himlens dagliga
rörelse. Detta gäller inte för planeterna och därför
tindrar de inte heller.”
Den skånske astronomen Tycho Brahe utvecklade en egen världsmodell,
där han placerade jorden i fixstjärnesfärens centrum.
Runt jorden kretsade månen och solen, och sedan planeterna kring
solen. Tycho menade att eftersom fixstjärnesfären, tillsammans
med den enorma rymden ut till den, var stadd i snabb rotation kring jorden,
borde detta leda till oregelbundenheter i stjärnljuset, dvs scintillation.
Planeterna rörde sig inte på samma sätt och tindrade därför
inte heller.
Johannes Kepler (ca 1610)
”Stjärnors tindrande är en äkta förändring i deras
ljusstyrka och färg. Venus tindrar, men inte Månen, vilket
bevisar att Venus verkligen är variabel.”
Kepler var lärjunge till Tycho och tolkade inte bara dennes observationer utan gjorde vissa egna. Venus lyser klarast bland planeterna och man kan ibland se den kasta en skugga. Kepler såg det flimrande ljuset från Venus som lyste in i ett mörkt rum, men noterade också att månljus inte flimrade på samma sätt, varur han drog slutsatsen att han upptäckt verkliga variationer i strålningen från Venus.
Robert
Hooke (ca 1660)
”... dessa kraftiga scintillationer
nära horisonten är inte lika raska som stjärnornas mildare
blinkningar nära zenit. Den sanna orsaken ... härrör från
böjning eller flerfaldig refraktion av dessa ljusstrålar inuti
atmosfären."
Robert Hooke var en av sextonhundratalets mest framstående experimenterande och observerande vetenskapsmän. Att han i dag inte är speciellt känd kan delvis bero på att han var ovän med sin inflytelserike kollega Newton. Hookes mest kända verk är Micrographia, utgiven i London år 1665, som utgör en detaljerad beskrivning och analys av naturvetenskapliga observationer.
Isaac Newton (ca 1700)
”Stjärnors tindrande måste uppstå antingen inuti ögat
eller i luften. Eftersom effekten försvinner i teleskop, måste
den uppkomma i atmosfären. Teleskop bör därför
placeras på de högsta bergstopparna.”
Det var främst Isaac Newton som spred insikten att stjärnors tindrande uppstod uppe i jordens atmosfär (och inte, som man annars ofta hade förmodat, inuti människoögat). Han noterade att scintillationen inte längre kunde observeras i teleskop och drog den korrekta slutsatsen att, om man skulle undvika jordatmosfärens störningar, borde astronomiska observationer utföras från de högst belägna bergstopparna.
Modern tid
Under modern tid har många andra sökt formulera teorin
för stjärnors tindrande (scintillation). T ex gjorde (den
senare nobelpristagaren) Subrahmanyan Chandrasekhar en del försök
på 1950talet, dock utan att lyckas. Det var först
efter 1960 som en tillfredsställande teori kunde formuleras.
Då hade man åstadkommit en korrektare beskrivning av luftens
turbulens, dvs lagarna för hur stor andel av luftoron som fördelas
på olika stora luftvirvlar. Temperaturen i luften är inte
alltigenom konstant utan olika virvlar eller ”bubblor” kan ha temperaturer
som skiljer sig med kanske några hundradels grader gentemot omgivningen.
Ljuset bryts något annorlunda i luft av olika temperatur och en observatör
på marken som betraktar stjärnor genom en turbulent luftmassa
som blåser förbi, kommer att se hur de tindrar.
Sidan framställd av Dainis Dravins (dainis@astro.lu.se). Updaterad JD 2.455.775
