Spoles observatorium
När Lunds universitet invigdes år 1668, fanns det en sedan 1667
utnämnd Professor Cosmographus et Ptolemaicos med uppgift att forska och
undervisa i "teoretiska astronomin, sfäriska trigonometrin, gnomoniken,
beräkningar av de kyrkliga högtiderna, geografin, globernas bruk och
seglingskonsten". Dessa omfattande arbetsuppgifter hade anförtrotts
Andreas Spole.
Med stor framsynthet gick Spole omedelbart till verket att för Lunds
universitet inrätta ett observatorium, till stor del bekostat av honom
själv. Det uppfördes intill Winstrupsgatan och Sankt Petri Kyrkogata
och kunde tagas i bruk år 1672. Dessvärre blev resultaten av Spoles
ambitiösa insatser kortvariga. I samband med slaget vid Lund 1676
brändes observatoriet till stor del ned, och hans utrustning
förstördes.
Observatorium i Lundagårdshuset
Efter slaget vid Lund dröjde det drygt 70 år, innan Lunds
universitet fick ett nytt observatorium. 1749 inrättades ett ytterst
modest observatorium ovanför trappan i Lundagårdshusets runda
trapptorn. Något senare ökades tornets höjd, och en ny
trapphusvåning inrättades, varjämte möjligheter
öppnades att uppställa instrument på trapphustornets tak.
Med enkla instrument bedrevs i det nya observatoriet studier av varierande art.
Genom kraftfulla insatser av professor Schenmark och observator Nenzelius kunde
viss ny utrustning anskaffas. Mot slutet av 1780-talet hade man förutom
pendelur, andra tidmätare samt meteorologisk mätutrustning fem
refraktorer, varav en utförd som ett transitinstrument. Vidare fanns det
en kvadrant med teleskop samt en reflektor av Gregory-typ. Slutligen hade man
en mikrometer och geodetisk mätutrustning.
Nytt observatorium på Svanelyckan
Under 1800-talets första hälft blev det alltmera uppenbart, att
observatoriet i Lundagårdshusets trapptorn inte kunde
tillfredsställa ens mycket modesta krav på observationslokaler.
Härtill var såväl lokalernas torftighet som deras läge i
Lunds centrum alltför påfallande negativa faktorer. Detta ledde till
långa diskussioner vid riksdagen 1859-1860. Slutligen avslogs
förslaget om medel till ett nytt observatorium vid Lunds universitet.
Efter förnyad behandling under riksdagen 1862-1863 vann dock
förslaget gehör.
Relativt snabbt bestämdes, att det nya observatoriet skulle uppföras
på den s k Svanelyckan. Som en avgörande fördel såg man,
att observatoriet skulle få fri horisont i alla riktningar utom norrut.
Natthimlen var mörk förutom i norr.
Observatoriet på Svanelyckan stod klart år 1867. Samma år
installerades dess huvudinstrument, vilket hade beställts, samtidigt som
byggnadsarbetena för observatoriet påbörjades. Instrumentet var
en refraktor med en objektivdiameter om närmare 25 centimeter. 1874,
uppställdes den nya meridiancirkeln, efter refraktorn observatoriets
främsta instrument. Dessa två instrument skulle under lång tid
svara för lundaobservatoriets huvudsakliga produktion av
observationsresultat.
Tidigt omfattade observationerna med refraktorn omfattande spektroskopiska
undersökningar av stjärnatmosfärens sammansättning.
Samtidigt användes instrumentet också för
positionsbestämningar och undersökningar av dubbelstjärnor samt
för fotografisk fotometri.
Meridiancirkeln utnyttjades flitigt för absolutbestämningar av
positioner för stjärnor och för medlemmar av planetsystemet.
Framför allt under 1800-talets senare del baserades många av dessa
arbeten på en kombination av observationsresultat erhållna med
meridiancirkeln och med astrografen.
Utbyggnad av observatoriet
Kring sekelskiftet var verksamheten vid lundaobservatoriet mycket kraftfull.
Medan detta i huvudsak var ytterst positivt, innebar de begränsade
lokalerna åtskilliga problem. Dessa löstes, åtminstone delvis,
när den stora nya byggnaden, den s k räknebyrån kunde tagas i
bruk 1912. Denna byggnad blev omedelbart och har förblivit tyngdpunkten i
institutionens verksamhet.
Ytterligare utökning av observatoriets lokaler erhölls senare genom
tillkomsten av den s k grindstugan, en f d vaktmästarbostad, och
seismografkällaren. Den senare inrättades, huvudsakligen under
marknivå, för seismografiska ändamål. Under 1940-talet
utvidgades lokalerna genom utgrävning av källarutrymmen under
observatoriebyggnaden och räknebyrån. Ungefär samtidigt tillkom
den s k forskarbaracken, ursprungligen avsedd för yngre forskare. Som
sådan var den ett provisorium, som permanentats. Baracken
förlängdes 1973 för att ge plats åt observatoriets
datoranläggning.
Senare har nya lokaler tillkommit för undervisning och mekanisk verkstad.
Moderna undervisningslokaler är inhyrda utanför institutionen.
För institutionens mekaniska verkstad har utrymme beretts vid Fysicum.
Komplettering av instrumentering
Under lång tid var refaktorn och meridiancirkeln institutionens helt
dominerande observationsinstrument. Båda kompletterades och
moderniserades efterhand.
År 1914 installerades astrografen, en refraktor med en objektivdiameter
om 18 centimeter. Astrografen användes ursprungligen för
identifikation av småplaneter. Senare användes den för
fotografiska och visuella studier av stjärnor och planeter. Astrografen
försågs också med ett objektivprisma, med vars hjälp
spektroskopiska observationer kunde göras. Under senare år har
astrografen blivit ett utmärkt övningsinstrument.
Som komplement till meridiancirkeln anskaffades ett mindre passageinstrument.
Passageinstrumentet användes senare i undervisningen.
En seismograf installerades år 1916. Seismografiska studier var under
många år en viktig del av observatoriets verksamhet. Resultaten
blev också mycket uppmärksammade. I mitten av 1950-talet avslutades
dock denna del av institutionens arbete.
I och med introduktionen av moderna spegelteleskop blev refraktorn mindre
aktuell för forskningsändamål. Delar av instrumentet,
användes för konstruktion av en s k heliostatanläggning. Denna
har använts för utveckling av instrumentering. Vidare har den i stor
omfattning utnyttjats som övningsinstrument.
1985 erhöll institutionen som donation av Kungl Vetenskapsakademien en
förnämlig heliostatanläggning. Genom insatser av universitetets
byggnadsbyrå har den nya anläggningen kunnat monteras parallellt med
den gamla heliostatinstrumenteringen. Den nya heliostatanläggningen ger
möjligheter för utveckling av avancerad instrumentering och för
utmärkta inslag i studenternas observationsverksamhet.
För utvärdering av fotografiska upptagningar av direkta bilder och
spektrogram erfordras speciella instrument. Tidigt lyckades institutionen
skaffa två fotometrar för dylika ändamål. En
irisfotometer installerades för bearbetning av exponeringar av
stjärnfält. För utvärdering av spektrogram av stjärnor
införskaffades en spaltfotometer. Båda fotometrarna har använts
synnerligen flitigt, först inom ren forskningsverksamhet, senare alltmer
inom undervisningen.
I början av 1970-talet blev kraven på instrumentering för
utvärdering av direkta bilder och spektrogram snabbt mycket höga.
Detta berodde till stor del på introduktionen av elektronografi. Som
resultat härav kunde observatoriet skaffa en datorstyrd precisionsmaskin
med imponerande prestanda avseende uppmätning av exponeringar,
fotografiska såväl som elektronografiska, inom ett mycket stort
densitetsintervall. Dessutom var inställningsprecisionen för
mätbordet mycket hög i två koordinater. Denna mätmaskin
har använts intensivt. Till att börja med reserverades den helt
för omfattande forskningsprojekt. Senare har den alltmer kommit att
utnyttjas inom undervisningen.
Observationsstationen på Jävan
När det byggdes, motsvarade observatoriet på Svanelyckan väl
tidens krav på en observationsstation. Dessa krav har emellertid senare
skärpts. Sammantaget ledde detta till, att man redan tidigt under
1900-talet började diskutera möjligheterna att bygga en
observationsstation utanför Lund på ett ställe med bäst
möjliga förutsättningar för observationsverksamhet.
Ekonomiska realiteter gjorde, att förhoppningarna om en
observationsstation förblev förhoppningar under tämligen
lång tid. Först under 1950talet blev projektet verkligt aktuellt,
och planerna kunde preciseras.
Efter omfattande undersökningar av atmosfärsturbulensen på ett
antal platser i Lunds närhet, kunde man välja ut den plats, som visat
sig lämpligast för installation av modern teleskoputrustning. I det
slutliga valet beaktade man luftturbulens, natthimlens mörkhet, dvs frihet
från artificiella ljuskällor, och allmänna
väderleksförhållanden. Valet föll på Jävan, en
höjd som utgör en del av Romeleåsen. Marken donerades av
ägaren, friherre Ture-Gabriel Gyllenkrok. Det kan noteras, att
Jävan-stationen med sina 146 meter över havsnivån är det
högst belägna svenska universitetsobservatoriet. 1962 års
riksdag beviljade medel för installation av en observationsstation
på Jävan, ganska exakt 100 år efter motsvarande riksdagsbeslut
beträffande byggandet av observatoriet på Svanelyckan.
Tilldelade medel gav möjlighet att till observationsplatsen anlägga
en väg samt att uppföra nödvändiga byggnader. Totalt
uppfördes två instrumentbyggnader med kupoler och ett
övernattningshus med mörkrum och mindre handverkstad.
En förutsättning för riksdagens beviljande av medel för en
observationsstation på Jävan var, att instrumentering kunde bekostas
från annat håll. Denna förutsättning uppfylldes, i och
med att Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse förklarade sig villig att
stå för kostnaderna för observationsstationens
huvudinstrument.
Som huvudinstrument för observationsstationen valde man en reflektor
med 61 centimeters huvudspegel. Teleskopet blev av s k
Cassegrain-Nasmyth-typ med två observationsfoci. Hjälpinstrumenten
placerades dels bakom huvudspegelcellen (enkanalsfotometer med fotomultiplikator),
dels på ett kraftigt instrumentbord (fotografisk spektrograf för låg
upplösning).
Huvudinstrumentet är placerat i Jävan-stationens högst
belägna kupol. I den andra kupolen finns ett kombinationsteleskop för
undervisningen. Det
består av tre smärre teleskop monterade på en gemensam axel.
Dessa är en SchmidtCassegrain-reflektor med en 32 centimeters ljussamlande
spegel, ett Schmidt-Cassegrain-teleskop med 20 centimeters spegel samt ett
Schmidtteleskop med 20 centimeters spegel.
Bibliotek
Institutionen har ett mycket välförsett bibliotek. Medan många
böcker är rariteter från lundaobservatoriets tidigaste
historia, ligger tonvikten klart på modern litteratur. Även om
ekonomiska restriktioner gjort hård inköpspolitik till en
nödvändighet, har observatoriet fortfarande ett utmärkt
bibliotek. Med sin breda inriktning täcker det behoven för forskning
och undervisning och även för mera allmänt intresserade.
Planetarium
1976 erhöll institutionen för astronomi från Carl Springers
stiftelse i Karlskrona en donation på 100 000 kronor som basbelopp
för ett planetarium. Genom att institutionen lyckades tillskjuta
ytterligare 60 000 kronor, och byggnadsstyrelsen genomförde en ombyggnad
av gamla föreläsningssalen, kunde planetariet tagas i bruk 1978.
Planetariets huvudprojektor, från den japanska optikfirman Goto, kan visa
en naturtrogen stjärnhimmel med ca 3000 stjärnor samt sol, måne
och de fem ljusstarka planeterna. Planetariet kan visa stjärnhimlens
förändring med årstid och tid på dygnet, liksom solens,
månens och planeternas rörelser. Under de år som
Planetaritet varit i bruk har tillsatsprojektorer anskaffats för
demonstration av astronomiska företeelser, t ex solförmörkelser,
meteorer och kometer, supernovor, Vintergatans rotation, universums expansion m
m.
