Lundakartan över stjärnhimlen
Denna karta över hela den visuella stjärnhimlen i
galaktiska koordinater utfördes
på Institutionen för astronomi i Lund i början av 1950-talet.
Den har blivit välbekant för astronomer världen över
genom sin spridning
i vetenskapliga tidskrifter och böcker.
Arbetet, som tog två år, utfördes av Martin och Tatjana Kesküla
under ledning av Knut Lundmark. Det bekostades i huvudsak av
Hierta-Retzius fond och av Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund.
Arbetet med kartan tog nästan två år och den blev färdig 1955. Originalkartan har dimensionerna 1 x 2 meter och tillhör
Institutionen för astronomi i Lund.
Vetenskaplig användning
Varför återge stjärnhimlen orienterad efter vintergatsbandet?
Svaret är, att
observerade fenomen på stjärnhimlen ofta fördelar sig
symmetriskt relativt vintergatsbandet och Vintergatans centrum.
Objekten Vintergatan fördelar sig naturligt symmetriskt kring
vintergatsbandet. Även objekt utanför vår galax synes fördelade
symmetriskt kring samma band, eftersom detta innehåller stora mängder
lysande och skymmande materia, som gör avlägsna objekt osynliga för oss.
Kort orientering på kartan
Eftersom denna projektion av stjärnhimlen något deformerar
de bekanta stjärnbilderna kan en viss orientering behövas.
Till vänster ser vi stjärnbilderna Kusken och Perseus samt de
ljusa partierna i Cassiopeia och Cepheus.
Den stora mörka klyftan i Svanen och Örnen framträder till
vänster om mitten, där Skytten syns. Till höger om
mitten fortsätter vintergatan genom Centauren, Södra korset,
Kölen och Stora hunden.
De svagare delarna till höger är Enhörningen och
Tvillingarna, och längst till höger är vi tillbaka i Kusken igen.
I nedre högre halvan ser vi de Magellanska Molnen, och långt
till vänster, strax under vintergatsbandet, syns Andromedagalaxen.
Hur kartan tillverkats
Panoramat är en ritning i Aitoff-projektion med galaktiska koordinater,
där 7000 stjärnor med kända koordinater inprickats i exakta
positioner. Efter detta har vintergatsbandet inritats med foton ur Solon
I. Baileys och Frank E. Ross' vintergatsatlaser som förlagor.
Härvid har redan inritade stjärnor fått tjänstgöra som
orienteringspunkter. Då de olika fotografiska bilderna kan uppvisa
stora skillnader i gränsmagnitud, har denna korrigerats till ett
enhetligt värde med hjälp av den holländske astronomen Antonie
Pannekoeks isofoter. Det är bl a denna skillnad i gränsmagnitud,
som gör det omöjligt att kopiera de olika vintergatsfotografierna
till samma utseende och klistra ihop dem till en karta.
Koordinatberäkningarna samt utritningen av koordinatnätet och
inprickningen av stjärnorna har utförts av
Martin Kesküla, medan inläggningen av vintergatsmolnen har
utförts av Tatjana Kesküla.
Vintergatsbandets struktur arbetades fram dels genom ett
sprutningsförfarande
med retuschspruta för de tunnare partierna, dels genom inprickning
med pensel för de kraftigare markerade delarna.
Under hela arbetet med
vintergatsstrukturen
kontrollerades denna med jämna mellanrum
genom att ett genomskinligt papper med de inritade
Pannekoekska isofoterna placerades över panoramat.
Det kan även nämnas, att
de med passare inritade stjärnorna framstod
som onaturligt skarpa punkter
i förhållande till den mera naturliga "handarbetade"
vintergatsbakgrunden. Det blev därför nödvändigt att med
samma prickningsförfarande, som använts för vintergatsbandet,
även diffusera stjärnorna, så att dessa fick samma utseende som
stjärnorna på fotografierna.
Bo Nilsson
Lund Observatory, Box 43, S-221 00 Lund, Sweden
|
